Då var årets och kanske de senaste fyra årens stora mål passerat. Jag menar att det inte riktigt är avklarat eftersom jag hade satt upp målsättningen på medalj. OS var ett äventyr som var riktigt häftigt att uppleva. Jämfört med VM och andra tävlingar blir inramningen annorlunda och speciellt uppmärksamheten blir större. Själva tävlingsmomentet är i alla fall detsamma som jag är van med så väl ute på banan är fokus bara på att prestera så bra som möjligt..

Försöksloppet utspelade sig ungefär som jag hade förväntat. Hacker öppnade hårt men när han märkte att jag hängde med så verkade han bli väldigt störd och gav mer eller mindre upp vid 1000m rodda. Det var väldigt skönt efter första loppet. Kroppen svarade som den skulle, värmen var inget större problem och tävlingen var igång på allvar.

Kvartsfinalen såg på papperet ut att kunna bli en tuff affär. Drysdale, Hamburger, Fernandes (fyran från förr OS i Athen), Jurkowski (vinnaren av kvalregattan) och jag och bara tre går vidare. Väldigt nervöst! Hamburger startade i rasande tempo och ledde stort vid 750m. Jag låg jämsides med Drysdale och Jurkowski och kände att jag hade en bra fart. Fernandes hade redan tappat så han var ute ur leken. Vid 1000m började, som jag misstänkte, Hamburger få betala för sin hårda öppning och tappade sakta men säkert. Jag och Drysdale drog ifrån något och vi såg att Hamburger skulle få det jobbigt mot den jagande amerikanen. Holländarens alldeles för tuffa första 1000m stod honom dyrt och han blev ifrånspurtad av Jurkowski. En stor besvikelse för min gode vän från Holland. Själv hade jag bara 22 hundradelar upp till den regerande världsmästaren Drysdale och allt såg mycket ljust ut.

Alla semifinaler är tuffa och det gäller att vara på tårna. Jag var bra med från start och låg precis där jag förväntade mig. fyra efter 500m och inte alls långt efter. Australiensaren på ena sidan hade dragit på med öppna spjäll, ledde visserligen stort till 700m men dalade sen fort ner till sista plats. Kampen om de tre finalplatserna skulle stå mellan fyra båtar. Hacker, Tufte, Mayens och jag. När spurten drogs upp var det till slut Hacker som fick stryka på foten och jag slog till med att vinna semin. Helt suveränt. Jag kände mig i kanonform och jag hade mer kvar att ge.

Det var en hel del mediasamtal och axeldunkar inne i OS-byn. Jag var laddad för final och där skulle jag visa dem. Så kom ett oväntat dråpslag. Efter ett par lättare träningspass på torsdagen kände jag mig riktigt hängig och slö. Jag hade fått feber. Innan hade jag känt lite "skorr" i halsen men det är normalt efter ett hårt lopp. Inte kul alls! På fredagen kändes det lite bättre men inte bra. Hostade och var slö och vilade helt från träning. Teamläkare Sverker Nilsson hade full uppsikt och han berättade läget. Inget allvarligt virus eller bakterie och jag skulle troligen komma till start på lördagens final. Jag kämpade på för att ge de bästa förutsättningar för sjukdomen att gå över och väl på lördag morgon kändes kroppen OK. Jag fick klartecken till start utan risk för hälsan och bara det kändes som en liten seger.

I finalen kändes det i stort sett bra. Jag låg med i fältet och hade kontakt med Synek som hade vunnit den andra semifinalen. Något torr i halsen körde jag på som jag brukade och när tempot dras upp på slutet kände jag att orken började sina. Jag blev stum och det lilla extra saknades. Jag fick se mig besegrad och fick nöja mig med en sjätte plats.

En sjätte plats som jag visserligen är nöjd med men med tanke på vägen fram så kunde man ju ha hoppats på mer. Var det sjukdomen har många frågat. Visst gjorde förkylningen kroppen lite sämre men det är omöjligt att säga hur mycket. Och det är inte säkert att jag hade placerat mig bättre om jag hade varit frisk men jag hade säkert varit närmare och kanske längre fram. Det får vi aldrig veta. Men lite surt känns det allt!

Hemkomsten

Att komma tillbaka efter detta OS var helt otroligt kul! Först mötte Brudpigorna upp på Arlanda med tårta och årportal. En vecka senare blev det stor mottagning i Djura bystuga. Jag var beredd på att det skulle samlas några och fika och prata lite rodd. När jag närmade mig såg jag hur många bilar som stod parkerade och när jag kom i bystugan trodde jag inte mina ögon. Säkert 150 personer satt och stod jag fick gå upp på scenen. Vilket pådrag. Hälsningar och presenter från företagare i Djura och blommor från Leksands kommun och även privata. Sång av kyrkokören och en lång kö som ville ha ett kort med signatur. Härligt att känna allas stöd. Tack så mycket för arrangemanget, stödet och den fest det utvecklade sig till. Fantastiskt kul!

Nu blir det reflektion, lite semester och jobb med att få till en fortsatt satsning.